Netherlandish Northern Renaissance Painter, ca.1440-1482 South Netherlandish painter. In 1467 he enrolled as master in the Ghent painters' guild, sponsored by Joos van Wassenhove, master painter in Ghent in 1464 after registering in Antwerp in 1460. In 1469 the two together acted as guarantors for the illuminator Sanders Bening when he became a master, and it was from Hugo that Joos borrowed money when he went to Rome. Sanders Bening was married to Kathelijn van der Goes, perhaps Hugo's sister. Hugo's status within the guild is further attested by the fact that he was guarantor for two other painters in 1471 and 1475, that he was one of the dean's jurors in 1468-9 and that he himself served as dean from towards the end of 1473-4 to at least 18 August 1475.  Related Paintings of GOES, Hugo van der :. | Monforte Altarpiece (detail) | Calvary Triptych | Venus between Ceres and Bacchus dsg | The Adoration of the Shepherds | The fall from grace |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Leonardo Coccorante
Italian, 1680-1750 , Active in Naples during the frist half of the 18th Century Active in Naples during the frist half of the 18th Century .was an Italian painter who was born in Naples, Italy. He studied with Jan Frans van Bloemen (1662-1749), Angelo Maria Costa (1670-1721), and finally with Gabriele Ricciardelli (active between 1741 and 1777). From 1737 to 1739, he was employed decorating the royal palace of Naples. Coccorante died in Naples in 1750. He is best known for his large highly detailed landscapes with imaginary classical architectural ruins. He often included small figures in the foreground to emphasize the expansiveness of the ruins. Coccorante is classified as a veduta (or vista) painter. The Honolulu Academy of Arts, the Louvre, the Lowe Art Museum (Coral Gables, Florida.), Mus??e d??partemental de l'Oise (Beauvais, France), Mus??e de Grenoble (Grenoble, France), Museo Regionale Agostino Pepoli (Trapani, Italy), and Pinacoteca del Castello Sforzesco (Milan, Italy)
Andrea Di Giusto
b Florence, c. 1400; d Florence, 2 Sept 1450 Italian painter. He was an eclectic minor Florentine master who was influenced by, and at different times imitated, the styles of Masaccio, Masolino, Lorenzo Monaco, Fra Angelico and Domenico Veneziano. In 1426 he was an assistant of Masaccio in the execution of the altarpiece for the Carmine church in Pisa (London N.G.; Naples, Capodimonte; Berlin, Gem?ldegal.; Malibu, CA, Getty Mus.; Pisa, Mus. N. & Civ. S Matteo) and painted its predella panels of the Legend of St Julian and the Charity of St Nicholas (Berlin, Gem?ldegal.). His name appears in the tax registers of the Florentine Archivio delle Decime from 1427 to 1447 and in the protocols of the Arte della Calimala in 1436, the same year in which he received 60 florins for an altarpiece (destr.) for S Lucia dei Magnoli. In 1437 he signed and dated the Assumption of the Virgin with SS Catherine and Francis (Florence, Accad.). His other dated works are a Virgin and Child with Four Saints (1435; Prato, Mus. Com.), which is a copy of Lorenzo Monaco's Monte Oliveto Altarpiece of 1410 (Florence, Pal. Davanzati); a Virgin and Child (1435; Florence, Villa I Tatti), a rustic interpretation of a Virgin and Child by Fra Angelico (Turin, Gal. Sabauda)